När jag landade i London för tre månader sedan ville jag inget hellre än att åka tillbaka hem igen.  Såg ingen som helst möjlighet att genomföra mina månader där utan kompisar, familj & Johan och kände mig bara som världens absolut minsta människa. Efter en vecka blev livet ruskigt mycket bättre med nya vänner och London började bli sig likt igen, som världens absolut underbaraste stad.

Igår kväll landade jag återigen på svensk mark igen efter att ha haft världens jobbigaste dag med massa ”hejdån”. Kunde verkligen A-L-D-R-I-G föreställa mig att det skulle vara så hårt, att jag skulle hitta så många oersättliga vänner. Vet att jag kommer ha kvar flera utav dem för resten av mitt liv, och jag är så himla tacksam för det. Världens bästa!

Dessa tre månader har gett mig så mycket, inte bara att jag kanske förbättrat min engelska men också lärt mig att genomföra saker fast det känns helt outhärdligt. Lärt mig klara mig hyfsat bra själv (okej, min värdfamilj skämde bort mig rätt rejält också…) och uppskatta lite ensamhet trots att det är något jag hatar mest av allt i hela världen.  Är SÅ glad att jag valde att åka till London, det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Världens bästa stad, världens bästa människor. Kärlek.

Nu byter vi Pret A Manger & Starbucks mot Coffee Roomer, Oxford Street mot Torp Köpcentrum,  promenad i Hyde Park mot ett varv på Helenedals elljusspår och Trafalgar Square mot Kungstorget. Hallå Sverige, jag är hemma!

OJ. Kanske djupaste någonsin. All förståelse till er som inte orkade läsa klart.